Patrick Andersson träffade seglingslegenden Paul Cayard på Klassikersymposiet i Helsingfors. Mötet gav en inblick i en lång och framgångsrik karriär, men också i Cayards tankar om seglingens utveckling och framtid.
Det årliga symposiet om segling och klassiska båtar i Helsingfors, arrangerat av HSS och övriga Helsingforsklubbar med Kim Weckström som drivande kraft, samlar varje vår ledande namn från den internationella seglingsvärlden. Intresset är fortsatt stort och platserna tar slut långt i förväg, även till årets upplaga, som var den trettonde i ordningen.
Symposiet samlade även i år ett brett urval internationella föreläsare med fokus på seglingens historia och nutid. Peter Shipway från Australien talade om den klassiska havskappseglingen Sydney–Hobart Yacht Race, medan William Collier från Skottland gav en historisk översikt av maxiyachter mellan 1884 och 1914. Bobby Cyrus från Sverige delade minnen om August Plym och Neglingevarvet och det finländska kvinnliga 8mR-teamet Ocean Ladies presenterade sina erfarenheter från VM 2025.
En av de namnstarkare föreläsarna var Paul Cayard, hemma från San Francisco och en verklig mångkampare inom kappseglingen. Cayard har vissa kopplingar till Skandinavien, bland annat har han varit gift med den svenska toppseglaren Pelle Petterssons dotter.
Cayards föreläsning handlade om starklassen, den klass han under hela sitt aktiva seglarliv alltid har återvänt till.
Medaljspäckad karriär
Sin starkarriär inledde han som nittonåring, då han som gast åt William Gerard nådde en fjärdeplats i VM, knappt slagen av sin mentor Tom Blackaller. Efter många år av starka resultat vann han sitt första världsmästerskap 1988 i Buenos Aires och sitt senaste i Split i Kroatien i fjol. I Split var han redan 66 år gammal, men, som han säger, “age is just a number”. Cayard är nu också ordförande för starklassens legendariska organisation, ISCYRA, en förebild för bland annat Snipeklassens motsvarande organisation.
Sedan starbåten konstruerades 1911 har skrovet hållits oförändrat, bara toleranserna har begränsats, detta för att entypskonceptet inte skulle urholkas. De flesta av världens toppseglare genom tiderna har seglat starbåt i något skede av sin karriär.I mästerskapen deltar regelbundet över 100 båtar, och det har också blivit allt mer populärt att restaurera och tävla med vintagebåtar i star-klassen, inte bara i USA utan även i exempelvis Sverige och Finland.
Även utanför starvärlden har Cayard varit framgångsrik. På hans meritlista står deltagande i sju America’s Cup-kampanjer, två Whitbread/Volvo jorden runt-seglingar, några världsmästerskap i olika havskappseglingsklasser och mycket annat.
Frisk Bris träffade Cayard hastigt mellan symposiet i Musikhuset och middagen på Fiskartorpet och fick bland annat följande synpunkter från en sympatisk seglare och seglingsadministratör. Han berättade också att han hade blivit bjuden på middag av Peter Tallberg på väg till testtävlingar inför OS i Tallinn år 1979.
Kritisk till utvecklingen inom AC
America’s Cup är ju aktuell igen. Tävlingen går i juli 2027 i Neapel, alltså om bara drygt ett år. Utöver de redan anmälda syndikaten lär Australien delta, i så fall första gången sedan år 2000.
Cayard förhåller sig något kritisk till utvecklingen inom America’s Cup:
“Tävlingarna blir lätt drag race utan närkamper. All segeltrimning sker i det fördolda och då man rundar märkena från läns- till kryssben och vice versa inskränker sig manövrernatill att ta hem respektive släppa en tum i skotet”.
Enligt Cayard blir behållningen för åskådarna begränsad, trots omfattande tv-satsningar. Kostnaderna är i nivå med bilsportens formelklasser, men publikintresset, och därmed utbytet för sponsorerna, är betydligt mindre.
Cayard minns Louis Vuitton/America’s Cup evenemangen under den period, då man seglade spektakulära 80 fots enskrovsbåtar. Inte heller dessa var ju billiga men ändå var antalet deltagande lag betydligt större.
“Framförallt Cupseglingarna i Valencia år 2007 har stannat i minnet. Då utmanades det försvarande Alinghi- syndikatet av hela elva utmanare”.
Cayard medverkade som teknisk konsult för det spanska teamet, som dock inte tog sig till utmanarfinalen. Den vanns av Nya Zeeland, som i sin tur förlorade mot Alinghi.
“Jag skulle gärna se en vidareutveckling av de här båtarna som redskap för kommande AC-evenemang, men det alternativet är inte så realistiskt i nuvarande foilingtider.”
Foilandet tar över
De olympiska seglingarna har också förändrats. Foilande och snabba planande klasser har tagit över. Cayard accepterar att det sker en utveckling av redskapen, men anser samtidigt att den olympiska seglingen har distanserat sig alltför mycket från den typ av kölbåtssegling, som de flesta av oss bedriver.
“Jag jämför med skidsporten, där man har tagit in nya tävlingsformer typ half pipe, big air och motsvarande men har samtidigt behållit klassiska discipliner som skidlöpning och skridskoåkning”, säger Cayard.
Tyvärr är väl chansen ändå ganska liten, att vi ska få se starbåtar, drakar eller Finnjollar medverka i kommande olympiska spel.
På Cayards meritlista finns också en seger i Whitbread Round the World Race år 1998 med svensksponsrade EF Language. Man seglade då 65-fots båtar, vilka var långsamma i lätt väder.
“Vi experimenterade med olika hybrider mellan fockar och gennakers och kom fram till den segeltyp, som senare blev känd under namnet ”code zero”.
Det handlade alltså om ett segel som mättes in som gennaker men kunde användas på lätt kryss – eller kanske snarare ytterst hög slör.
Det nya seglet gav teamet en fördel, som tillsammans med en bra båt och skicklig segling ledde till seger i tävlingen. Numera ingår en code zero i segelgarderoben för de flesta havskappseglare.
Cayard deltog år 2006 för andra gången i tävlingen, nu benämnd Volvo Ocean Race, som skeppare på ”Pirates of the Caribbean” med en andraplats som resultat. Vad fick honom att segla ännu ett varv runt jorden?
“Det rörde sig om ett erbjudande från sponsorn Disney, ett intressant projekt som var svårt att tacka nej till.”, minns Cayard.
Den gången blev resultatet en andraplats i tävlingen.
I USA får elitseglingen inget statligt stöd. Universiteten stöder lovande idrottare, men segling ingår inte. Då America’s Cup- syndikatet AmericaOne upplöstes skapades av de resterande tillgångarna en fond, som hjälper lovande amerikanska seglare att nå den internationella toppen.
Cayard deltar i fondens styrelse. Det ger honom en möjlighet att ge tillbaka något av det som seglingen har gett honom.
Text: Patrick Andersson
Foto: Tani Simberg
